När du för krig mot din egen kropp..

Ångest 

Har funderat mycket senaste tiden om Ångest.. Hur slåss du mot ett system som var skapt för att skydda dig mot faror? Vad gör du när kroppen vill försvara sig mot dig själv?  Hur lätt är det att säga till en hjärna i försvarsställning att det finns inget att vara rädd för. Självskadebeteende som även jag utövat på mig själv är där en hjälp för den bryter och ger hjärnan nått annat att känna.

Nu talar jag inte FÖR självskadebeteende men jag förstår det. Det finns sätt att jobba sig ifrån självskadebeteende och hitta riktigt bra saker att göra istället för att skada sig själv. Men det krävs TID och MYCKET tid och jävlar anamma för att stå emot och välja en annan lösning, för när ångesten lägger sig som en blöt filt över sig då vill man gärna ha en "quick fix".. Jag har också ärr som jag inte är så stolt över och jag önskar att jag hade haft redskapen då som jag har nu för att komma undan att skada mig själv fysiskt. 

Jag blir frustrerad över att en del av min kropp ständigt jobbar emot mig, att ständigt vara i en kamp mot mig själv. JAG vill ha kontrollen över mig själv och mina tankar och hur jag ska fungera. Men HUR!? 

Jag har bestämt mig för att hitta det, jag SKA ta kontrollen och kunna säga till mitt huvud att det finns inget att vara rädd för. Man använder 10% av sin kapacitet.. tänk om jag på nått sätt kunde få till en liten procent del till som skulle kunna göra så att jag kan kontrollera ångesten och inte låta den kontrollera mig. 

Ett "krig" mot något utanför sig själv kan jag fatta och klara, men ett krig mot sig själv känns väldigt destruktivt. Hur kommer det sig att när jag har ångest så ger jag mig på mig själv? Exempelvis genom självskadebeteende som i sig är ett destruktivt beteende och hjälper mig inte nånstans. Ångest är SKIT jobbigt och skit svårt att förstå. Ibland vet man inte riktigt varför den kommer och ibland kommer den fastän det bara är roliga saker som händer. Men min hjärna kan inte riktigt koda av vad som är bra adrenalin och dåligt adrenalin utan ger fullt ös på RÖTT direkt.. 

I mitt liv finns inga gråzoner eller nått orange ljus, det är rött eller grönt, svart eller vitt. PUNKT! 

Positivt är väl ändå att är jag glad så är jag så glad så att det bubblar omkring mig och är jag kär så är jag mer kär än någon någonsin varit.. Men är jag då arg så är jag som en atombomb och är jag ledsen så känns det som att hjärtat slits itu och hela världen rasar. 

Så vad gör man då med alla dessa oroliga okontrollerade känslor som är som en hop radioaktiva celler med rabies? 

Jag sitter inte med några svar men jag ska då lära mig mer och fasen ta kontrollen över mig själv!