I Mina skor - Ett steg framåt oavsett hur litet, är fortfarande ett steg i rätt riktning

Mina Converse skor har blivit ett typ av sign för mig. Har haft med en bild av mina skor i varje  utställning jag haft även om den kanske inte riktigt hör till temat i utställningen. Jag bara tyckte att det va en kul detalj.

Mina skor heter även min föreläsning som jag har hållit hela 6 gånger. Jag kan själv inte fatta att jag har kunnat göra det, hur jag har vågat stå framför människor och pratat! Jag har ju typ svimmat för att stå inför 2 personer och säga nått och så helt plötsligt står jag framför över 100 människor.
Men så fick jag ju grövsta tunghäftan och skakade som ett asplöv, svetten rann i händerna och jag stakade mig fram i början. Men det gick bra och folk gillade mina föreläsningar om än de inte va så proffsigt gjorda.

Det som förvånade mig mest va att nån alls ville komma och lyssna på min historia, den absolut hemskaste och mörkaste perioden i mitt liv men ändå den som givit mig en OTROLIG erfarenhet och format mig till en mycket bättre person. Jag trodde inte det skulle komma nån fler än typ min familj. Jag kunde räkna till kanske max 10 i mitt huvud, men så kom det över 90 personer till..

Många människor kom fram till mig efteråt och sa hur stark de tyckte jag va som vågade öppna upp mig och berätta. Men ärligt så va det värsta att bara stå och PRATA inför folk, att vara centret av fokus. Att berätta om min sjukdom, mitt insjuknande och min tid som inlagd var inte så hemsk eftersom jag inte kopplar det till nått som gjort mitt liv till nått hemskt, utan hellre har det givit mig styrka, erfarenhet och en ENORM tacksamhet och ödmjukhet som jag annars inte skulle ha fått.

Min sjukdom må va ett rent helvete när skoven kommer och det är en kamp om livet men jag önskar inte bort den. Den är ABSOLUT INTE lätt att leva med mellan alla skov då depression inte är mitt enda problem. Min sjukdom ställer till det på alla möjliga sätt i mitt liv nästan hela tiden, men jag lär mig sätt att leva med den, sätt att hantera den och sätt att utnyttja den till min fördel.

Mitt fotograferande hade aldrig kunnat ta fart eller kanske inte ens funnits om det inte hade varit för att jag blev sjuk. Då cykling och fotograferande är mitt botemedel mot ångesten och depressions skoven. Min insomnia gör att på sommaren kan jag fånga både solnedgången och soluppgången och hinna redigera båda innan andra har ens vaknat.

Samtidigt som min sjukdom tar död på min kreativitet så lyfter den även fram den. Den tar fram både det ljusa och det mörka inom mig och låter mig skapa från båda världar.

Min nästa utställning är inte tagen från den ljusa sidan av mitt skapande. Mer kan jag inte säga.

Kanske min nästa föreläsning kan handla om andra delar av mitt liv som format mig. Erfarenheter som absolut inte är bra för någon som redan har en allvarlig psykisk sjukdom. Erfarenheter som gjorde att föreläsningen  Mina Skor ens kunde hållas, anledningarna till varför jag va sjuk i djupa djupa skov vart annat år.

Men det blir en annan gång. När jag igen får mod till mig att stå framför människor.