Kantarell tur på Satsfjället

Äntligen så kunde jag åka till fjället, eller rättare sagt till vår stuga i Marsliden. Det är så OTROLIGT vackert där uppe! Så tyst och fridfullt, luften känns så klar å frisk. På lördags morgonen då jag vaknade klädde jag på mig och for ut och fotade, då var det klarblå himmel och strålande sol! Fick några helt fantastiska bilder av fjällen, Stöken, Ropen, Marsfjället alla i en och samma bild.

När jag sen va klar och kom tillbaka till stugan för att äta lunch innan vi skulle dra och plocka kantareller så var det helmulet dock +15 grader. Men vad gjorde det, vi ville ju ut och jaga kantareller och vandra på fjället lite. Vi hamnade uppe vid Satsfjället men hittade inte en enda Kantarell, massor av annan svamp hittade vi men inte guldet som vi var ute efter. OJ, så vackert det var där uppe, jag blev helt stum av alla färger och molnen som precis täckte toppen av fjället som en bomulls kudde.

Men när man står där uppe på Satsfjället och ser sig omkring, mil efter mil efter mil av myrland, fjäll och skog så önskar man att man hade ett super panorama objektiv. Är inte så bra på att sätta ihop bilder i Photoshop än men jag jobbar på det. Fast även om jag kunde det, hur fångar jag resten av intrycken man får, hur liten man helt plötsligt känner sig, dofterna, vinden som blåser i håret, och den där känslan man får när man ser allt detta sagolikt vackra omkring sig, ljudet av ingenting.
En bild säger mer än tusen ord men vad säger den om känslan? Det jag känner just då kan ju uppfattas som nått helt annat av någon annan som ser samma bild.
Jag tycker iaf att dessa borde göra alla glada, för hur kan man inte bli glad av MASSOR av färg och himmelskt vackra vyer!